Sex månader har gått sedan jag förlorade min vän i cancer. En ny erfarenhet för mig att själv förlora någon i min egen ålder. Tiden har gått så fort och det är som det är först nu jag förstår att hon är väldigt död och inte kommer tillbaka. Det gör ont, det känns vanmäktigt att inte kunna återkalla henne.
Sorg, vad ska vi med den till? Ska det vara nödvändigt med all denna gråt, det magonda? Svaret blir ja, för sorgen har olika uppgifter:
- att förstå vad som hänt
- att kännas vid och på ett konstruktivt sätt uttrycka reaktioner på förlusten
- att hedra minnet av livet som var
- att gå vidare i livet och fästa sig vid andra människor.
Blir det lättare att bära sorgen om vi förstår att den har en uppgift? Jag tror det, det ger oss möjlighet att leva ut den, att inte vara rädda för att gråta och låta det magonda vara en del av livet under en övergångsperiod. Men om det pågår för länge så ska vi söka hjälp på professionell nivå. Var inte rädd för att be om hjälp när det känns som du fastnat och inte kommer vidare. Ibland kan dikter och ord hjälpa oss. Jag delar en dikt, skriven av Karl Zetterberg, som har betytt mycket för mig.
Det händer att
jag ibland
stannar upp
i en knappt
märkbar tidsrymd
och gråter djupt
begraven i en
gränslös tomhet
Om du behöver dela din sorg med någon så kan du ringa till Cancerfondens informations- och stödlinje, 020-59 59 59, måndag–fredag 9.00–13.00. Vi har tid att lyssna och ge dig tips på var du kan vända dig för mer stöd.