Monika Nyström var 32 år när hennes man insjuknade i cancer. På deras sjunde bröllopsdag dog han och Monika blev ensam kvar med deras två små barn.
I årets första nummer av Rädda Livet berättar hon om sorgen och livet som förälder i en så svår situation.
”Barnen fanns med och såg hans sista andetag. För vi föräldrar visste att det obegripliga kunde få bli lite mer greppbart om vi delade allting med dem”, skriver Monika.
Monikas upplevelse är att sjukvården lämnade familjen ensam i sorgen. Ingen erbjöds samtalsstöd eller lekterapi. Familjens stora sociala nätverk blev räddningen.
”Men jag tänker ofta på de familjer som inte har det så. Jag tänker på de barn som inte får vara lika delaktiga. De barn som inte har en trygg vuxen att ställa sina frågor till, och som inte har någon som frågar om hur de mår”, skriver hon.
Cancerfondens Informations- och stödlinje tar emot samtal från föräldrar som känner sig osäkra på hur de ska prata med barnen.
– Många som ringer är oroliga. De vågar inte benämna ordet cancer av rädsla för hur barnen ska uppfatta det. Vårt råd är att våga benämna ordet cancer, för barn har inte samma fantasier om cancer som vi vuxna har. Var ärlig och svara kort på barnens frågor, säger Britta Hedefalk på Informations- och stödlinjen.
Hon känner igen Monika Nyströms berättelse om att personalen inom vården kan ha svårt att se de närstående, när den sjuke är i centrum.
– Närstående som hör av sig till oss upplever att ingen lägger handen på deras axlar, ser dem i ögonen och frågar hur de mår. Många gånger är vi de första som den närstående berättar för, om sin egen situation och sina behov. Den som ringer till oss är i centrum – och det kan uppfattas som en stor lättnad.
På vår webbplats kan du läsa mer om att prata med barn om cancer.
