Det kom ett mejl till Cancerfondens informations- och stödlinje. En kvinna som ville tacka oss på Cancerfonden för att vi fanns att prata med när hennes mamma var döende. Det hade betytt väldigt mycket för henne att få vårt stöd.
Jag hade förmånen att öppna mejlet och kände hur varm jag blev i hela kroppen. Det jobb vi gör bidrar till att göra en skillnad för några av er därute.
Tankarna går till de av er som kanske varit med om en första sommar utan en person som har betytt mycket för er.
Det första året som man måste ta sig igenom. Hur har det gått? Hur har det känts? För en del kanske det har varit en lättnad då man levt med sjukdomen under en lång tid och äntligen kan känna sig fri att röra på sig igen.
En förbjuden tanke att säga högt, att man är fri. Men i den tanken ligger en stor sorg över att ens närstående från början fick en diagnos. Det är ju det svåraste. När man sedan står bredvid och ser den andre bli sämre, utan att man kan göra något – det är förtvivlande.
När veckorna blir till dagar och sedan timmar i anspänning, så kan man behöva få andas ut. Och då kan det kännas skönt mitt i den stora smärtan.
Så ni som är närstående till någon som förlorat en kär person, tänk på att man behöver få respekt för sina olika sätt att reagera och döm ingen för just dennes sätt att hantera sorgen. Finns där för dem så kan även ni göra en skillnad…
