I morse vaknade jag som vanligt med mamma och pappas foton framför mina ögon. Det känns tryggt att ha dem där i fönstret. Jag pratar lite med dem och naturligtvis skäller jag stundom på dem för att de är så himla döda.
Jag är ändå glad att jag fick vara med om dem så länge. När jag kommer till jobbet på Cancerfondens informations-och stödlinje så får jag ofta prata med unga vuxna som är på väg att mista en förälder i en cancersjukdom.
När man precis är på väg ut i livet på skälvande ben så rämnar marken och det stöd man trodde skulle finnas finns inte längre. Förutom frågan om vad som finns att göra – går det att få stopp på sjukdomen trots allt? – så finns en rädsla för att bli lämnad.
Våga stötta din kompis!
– Det finns ingen som jag kan prata med. Mina kompisar är snälla men förstår inte hur jag har det, berättar Lisa. Vart ska jag vända mig, undrar hon.
I dag finns Ung cancer som startat grupper även för närstående unga som är mellan 16 och 30 år. Där kan man hitta jämnåriga som kanske bättre förstår hur det är.
Men vi ska inte förminska allas vår insats när det gäller att lyssna och att ha tålamod med ojämna humör. Om vi låter varandra vara sköra av och till utan att behöva förklara så kan det vara en stor hjälp. Våga fråga vad man kan hjälpa till med.
Våga finnas kvar när din kompis är i sorg!
På Cancerfondens webbplats kan du läsa mer om sorg och förlust av någon kär person och hur det kan kännas att vara närstående till en som snart ska dö.